ingenuous.blogg.se

Aha, Nu ligger jag här, har precis kollar på Torka aldrig tårar utan handskar. Det tog fan musten ur mig, luften eller vad man ska säga. Torkade mina utan handskar man jag ju nämna:P Det trodde jag faktiskt inte om Jonas Gardell, för mig har han alltid bara varit en jobbig extrem bög. Men uppenbarligen har han ju talang också ;)

****** har inte hört av sig, jag har varit i Uppsala hos syrran ett par dagar, det var riktigt skönt, funderar seriöst på att flytta dit. Känns skönt att umgås med syrran, hon är trots allt min absolut bästa vän. Dessutom är Uppsala som stad sjukt nice ;)

Har varit på sista besöket på st Lukas, Har varit ute, fråga bartendern om han ville gå på date med mig, gav nummret, gick ett par steg och halka, ramla på röven, full som fan, glad som fan, han ringde aldrig. hahaha Men det var en bra utgång, jag hade roligt och gjorde faktiskt inte av med så mycket pengar, kanske 3-4 hundra, hoppas 300 :P Ska kolla banken på datan, men pallar inte för jag är hög. hahah eller inte mycket bara llite ska träffa krapparna snart

Idag är jag ledig från jobbet men har endå varit uppe sen klockan 7 imorse, eller aa ja gick väl upp halv 8 . De e så jävla kallt på morgonen. De e helt sjukt hur snabbt humöret eller sinnesstämningen kan skifta. Jag gick från att vara positiv till besviken och ledsen, nere helt enkelt bara så där rakt av.

Jag va hos psykologen klockan 10 och snacka, jag va på bra humör när jag gick både in och ut. Vi snacka mest om ****** och hur de känns att han blir fri nu på måndag, alltså om tre dagar. Det känns nära kan jag bara säga. haha. Jag kan inte säga att vi kom fram till någonting egentligen, jag berättade mest bara vad som har hänt sen sist.. Sjukt egentligen att jag betalar för de.. aja hah sen drog jag till gymmet träna, sprang i typ en kvart utan problem, kändes riktigt bra faktiskt, jag hade kunnat springa mer oxå ångrar lite att jag inte gjorde de. Men sen tränade jag lite bröst, men jag tror att jag kanske gör något fel på den maskinen för jag känner typ bara i armarna, inte i bröstet. Sen träna jag rygg och mellanskulderbladsbaskinen haha fuck this, men den tror jag oxå att jag gör något fel på, hur man nu kan göra det. Funderar på om man kanske skulle boka möte med en pt... Sen duscha jag, tog bussen till fridhemsplan, gick in på dagslivs, som förövrigt har skaffat snabbkassor. Och jag märkte att man kan dra sitt medmera kort där oxå ;) dom har oxå en salladsbuffe, men den var inte lika bra som extras men köpte, blanda fett gott. Åt den på tåget till farsta utan att skämmas, gick till den här körskolan. För att jag skulle köra en provlektion för att se hur duktig jag var på att köra för o se hur lång intensivkurs man behöver ta. Jag var sämst, han stressade mig kändes de som och jag har typ inte kört på 7 månader så jag var sämst, hade räknat med att kunna boka in en 5 dagars kurs, enligt han Kjelle så kan jag klara det på 2-3 veckor. Vilket suger, och jag håller med honom, för jag var sämst. Jag höll på o börja gråta när vi hade parkerat och satt och pratade om körningen. Jag var sämst, och jag visade för honom och berättade för honom hur arg jag var på mig själv. Pinsamt, när man tänker efter. satte mig på tunnelbanan och höll på o börja gråta, jag fällde till o med några tårar som inte gick att hålla. Jag kände mig bara så jävla typ panikdålig. "jag är trött på att vara tjock, ful och dålig på allting" dessa ord ekade ett par gånger i mitt huvud. Egentligen är det sorgligt att en 20 år gammal tjejs tankar kan se ut så. När hon sitter på tunnelbana. Intressant att tänka på, alla människor man ser, om man kunde höra vad alla tänker. Frågan är om man inte skulle gå sönder av alla hemska tankar man skulle höra, baktankarna. Life can be sometimes ridiculous

Ikväll hände någontng, något som jag inte hade trott skulle hända på många år, om någonsig.

Jag berättade för mamma att det var ****** som slog mig.

Eller berättade och berättade, hon fick läsa brevet som jag skrivit till ****** och vi satt i vardagsrummet. Hon frågade mig om det var han som hade gett mig den där blåtiran. Jag försökte först men bröt snart ihop. Jag pallade itne trycket helt enkelt. Och avslöjade där mig själv. Mamma kom fram och kramade mig som ett skal, jag var ihopkrupen så att säga och hon la sig över mig som en sköld. Det kändes fint på ett sätt. Men det som jag tycker är jobbigast med att mamma nu vet är inte att det kommer att bli mayham madness om att jag måste anmäla honom, eller att hon kommer att berätta för stefan fast hon gav intryck för att hon kommer hålla det hemligt så länge som jag vill det. Jag hoppas att hon gör det, men det kommer hon inte klara av.

Det värsta som jag känner nu är att jag visade mig svag, för mamma. Jag bröt verkligen ihop, jag fick inte gråta så där mycket som jag har längtat efter att få göra, att bara krama om någon, och gråta ut. Spänna alla sina muskler och bara skrika ut smärtan, ta tag från magen. Men jag fick i alla fall gråta ut, det var länge sen. Jag gråter inte ens i min ensamhet, jag stänger av. Jag börjar känna mig lycklig med mig själv, jag gillar mig själv. Jag är den enda som faktiskt vet allt om mig själv, allt hur jag känner, vem jag tycker om och inte, jag kan känna vilka jag inte tycker om, just för att jag itne tycker om mig själv. Samtidigt som jag älskar mig själv. Sometimes I can be my own worst enemy, but also my own best friend.

 

Hej ******

Jag vill inte att du ska hata mig, men jag vill inte fortsätta någon relation med dig. Jag tycker självklart att det är tråkigt att behöva meddela dig på det här sättet, men jag vill inte ha någon vidare kontakt med dig och vill därför inte att du kontaktar mig när du kommer ut. Jag hoppas att du förstår mig och respekterar det. Det vi hade innan du åkte in var jätte fint, men det finns ingen framtid för dig och mig tillsammans. Jag vill bara avsluta med att önska dig lycka till, och påminna dig om att det alltid löser sig. Ta hand om dig.

hej ******

Jag har bestämt mig för att det är bäst om du och jag inte längre är tillsammans, jag är ledsen att jag berättar det för dig på det här sättet men jag vill inte fortsätta någon relation med dig. Önskar jag kunde säga att det sista jag vill är att såra dig, men det är faktiskt inte det sista jag vill, efter vad du gjorde mot mig. Det sista jag vill är faktiskt att du tar kontakt med mig när du kommer ut. Om du respekterar vad jag vill så kommer jag inte att anmäla dig för att du slog mig,

 

 

Som psykologen, Maria frågade mig vad jag skulle säga till ****** I den bästa av alla världar, där jag kunde säga precis vad jag vill, utan konsekvenser.

"I den bästa av alla världar skulle jag inte ens behöva säga någonting" (för det skulle aldrig ha hänt från början)

Har varit ledig idag,  vaknade sent, drack kaffe tog det lugnt sen gick jag till skärholmen med johanna och fikade, eller jag åt en sallad och drack kaffe och hon tog en cola och en capechino eller nått sånt :P Vilket jag också borde ha gjort. Nu har jag lite ångest över att jag gjorde det då jag hade beslutat mig för att inte äta någonting alls idag. Jag vet inte vad som har hänt med mig, jag äter hur mycket som helst varje dag, typ bara för att slänga i mig eller nått :P haha men måste börja tänka lite på vikten igen, och orkar faktiskt inte träna varje dag :P tror att det är bättre om jag bara svälter ner mig lite först och sen börjar träna, då blir det lättare och framför allt snyggare när jag börjar bygga upp lite mer muskler :P

Iaf men det va ju bara en sallad, måste bara se till att inte falla för några muchies, har redan rökt en liten jävel men inte käkat men de e för att jag inte e hungrig eftersom jag åt för några timmar sen. Jag har kommit fram till att hunger inte är en primär känsla, man behöver inte äta varje dag, absolut, jag menar jag är väl inte dum i huvudet. Jag vet gott och väl att man behöver äta för att inte dö, men man behöver inte äta tre gånger om dagen, det är egentligen överdrivet. I alla fall för mig, och det är mig jag skriver för, behöver faktiskt inte förklara mig :)

Haha, i alla fall. Jag köpe hårfärg och en deo när vi va i skäris, när jag kom hem färgade jag håret, och klippte de värsta av topparna, jag måste fan gå till frisören och sätta in extentions och fixa till håret sen kommer jag att bli snygg ;) gå ner lite i vikt och fixa håret, och lite mer små skit. Sen kommer jag att vara en riktig tiger, men man ska inte klaga för mycke :) I alla fall, sen rökte jag en liten joint och nu ligger jag här, rätt skön dag faktiskt men känner att jag behöver röra nått mer på mig, kanske tar en promenad snart, en liten.  

Jag va ute för ett tag sen och tog en cigg, sisådär småpinig situation uppstår när en pappa håller på och lära sin dotter cykla just precis utanför huset. Man vet inte om man ska hälsa eller inte, denna gång inte. Men hursom nu har jag filosoferat ett tag och var nyss ute och rökte igen och kom då på hur snabbt jag egentligen fick det förtroende för den här Maria, psykologen som jag har träffat, endast två gånger och jag berättar om hela mitt liv för henne. Första gången var jag lite tillbaka om man jämför med andra gången, alltså sist. Då började jag tänka högt, jag pratade med henne om sex och droger den här gången, och gick in mer på situationen med pappa, jag berättade för henne att jag saknade honom, i många situationer. Jag gillar henne, det känns på ett sätt som att jag pratar med någon som bara sitter där, men samtidigt som att någon verkligen lyssnar på mig. Och som jag sa till henne känns det bra att prata med någon som inte känner dig, inte vet ett jack om dig, förns du berättar det själv. En person som bara sitter och lyssnar och kommer med kommentarer för att få in en på olika spår, och få perspektiv på hur man tänker och agerar. Jag gillar verkligen ordet perspektiv, haha det ultimata skulle ju vara om jag stavade fel på just det ordet :P Hur soom helst, jag tror att det väckte en viss känsla i mig att se den där pappan släppa cykeln och hon kunde plötsligt själv. Jag minns att min pappa lärde mig cykla, vet inte om han var full när han gjorde det, känns som om jag var det för minnet är minst sagt suddigt men jag minns att han gjorde det. Hahah finns en rätt härlig historia om när jag skulle visa upp för farfar hur duktig jag va på att cykla, en annan gång ;) Men det jag vill komma fram till är att så känns det verkligen, som när pappan släpper och hon klarar sig själv, hon kan själv.

Det känns verkligen som om pappa tänker så, och det vet jag att han gör också, och så är det. Jag klarar mig själv det har jag inga tvivel om. Men det var ungefär där han lämnade mig, han släppte cykeln, han släppte mig och såg att jag kan själv, med nöd och neppe men jag kunde själv :P Så har det alltid varit, när jag blev utslängd av mamma så var det på tapeten att jag skulle flytta till något foster hem, inte hem till pappa, det fick jag inte. Nej, man kan inte säga att min far är en man som tagit ansvar för sina handlanden, utan min pappa är en vad jag tror olycklig man som dricker och åker på dyra resor (för att han har råd) och försöker hitta något som han aldrig kommer att hitta. Jag älskar honom, på ett plan, för att han är min far, han är rolig. Även om han ofta skämtar på någon annans bekostnad så är han rolig.

Jag känner egentligen inte riktigt min pappa, han känner inte mig. Det kan jag garantera att han inte gör, han har missat för mycket, han drog när jag var 8, jag har inte direkt så många minnen från tiden innan dess, min barndom har många fina minnen, Men det en del luckor, mina tonår har också många fina minnen, men stora svarta hål också. Det sjuka är att minnena från det svarta hålet minns jag, inte de från de små luckorna, hjärnan är en sjukt intressant sak. Den utvecklas till något som styr hela dig, och dina käslor. Alltså styr din hjärna både kropp och själ, Mäktigt.

Idag har jag hur som helst varit uppe sen typ 11, låg först bara och kollade på tv, drack min första kopp kaffe, som dessvärre ser ut att även bli den enda, det vart lite blaskigt men det funkade iaf, sen vek jag all tvätt som jag så duktigt tvättade härom dagen när jag var ledig, ledig idag oxå så nu ligger jag i min morgonrock och känner mig halvt Oawesome, men har ändå fått saker gjort, gav mig ut på en powerwalt/sprinrunda. Jag har så jävla dålig kondition att jag inte kan andas när jag sprungit i 5 minuter men älskar känslan av att springa tills man nästan skriker, själv i skogen när svetten rinner, sen hem och ta en dusch, hämta andan och dra på sig morgonrocken, en kopp kaffe skulle inte sitta fel men de finns annat kaffe, inte bryggkaffe som jag föredrar men får väl funka:P Ikväll blir det bio med Jozey, en liten spliff ich filmen TED, kommer bli nice, sandor ville med oxå kommer bli kungligt :) Älskar att jag börjat göra normala saker igen, som att gå på bio, promenera och göra sådana saker som inte kretsar kring alkohol, stället röker jag weed on daily bases, vilket inte heller är bra men de känns iaf bättre än att vara full som ett djur, göra saker men absolut inte borde, utan någon som helst eftertanke och sen vakna med ångest och baksmälla varje morgon, nu vaknar jag bara lite härligt efterstekt. Det sjukaste av allt är att ingen märker något, har suttit skyhög och snackat med mamma som ingenting. Ingenting jag egentligen är stolt över men kan man så kan man, och då pushar man alla gränser också. Men ska inte röka så länge till, inte på samma sätt. Min psykolog på St Lukas tror att det är ett sätt för mig att slappna av och varva ner, då jag gör det på kvällarna, varje kväll för att kunna sova':P Mer om det sen

Jag vill gärna tro att jag är vuxen och självständig. Men mina beslut och min inställning till saker och ting börjar få mig att inse att så är inte fallet. Kanske har det o göra med att jag var tvungen att bli "vuxen" så tidigt, att jag spelar ut nu. Men känner verkligen att jag är klar med det här livet, jag har gjort så många misstag, jag har gjort så mycket som jag visste var misstag innan jag gjorde det men gjort det iaf. Har kommit till den punkten när jag faktiskt inte pallar själv längre.

Jag har alltid varit sådan att när det kommer till känslor och dyligt så måste jag alltid klara mig själv, jag behöver få göra mina egna misstag. samtidigt som jag egentligen behöver att någon säger åt mig vad jag ska göra med saker och ting.

Men nu har jag som sagt insett att jag inte orkar själv och det har gjort att jag har tagit hjälp.

Har tidigsre snackat me "psykologer" via BUP och liknande men det gav mig inte ett jack, det var rena skämtet för att vara rak. Men detta är en seriös mottagning, St Lukas heter den, dock är det bara 4 samtal just där och jag känner efter två av dom att jag reda är på rätt väg, på väg till att bli en bättre, mer förstående människa.

Med mer förstående menar jag mer förstående för mig själv. Jag har alltid varit så förstående och snäll, aldrig velat trampa någon på tårna (egentligen) fast det förekommit att jag gjort det också. Men sällan tänkt på mig själv, vad jag faktiskt mår bra av, vad som mynnar mig själv mest. Nu blir det ändring på det, jag tar nämligen tag i mig själv nu, i mitt liv. Det är klart att jag kommer göra fler misstag, det är klart att jag kommer falla tillbaka i mina uppkörda hjulspår men jag kommer alltid att ta mig upp igen, jag må ha svikit mig själv, många gånger, men jag har aldrig gett upp mig själv. Det tänker jag inte göra heller.

Jag vill gärna tro att jag är vuxen och självständig. Men mina beslut och min inställning till saker och ting börjar få mig att inse att så är inte fallet. Kanske har det o göra med att jag var tvungen att bli "vuxen" så tidigt, att jag spelar ut nu. Men känner verkligen att jag är klar med det här livet, jag har gjort så många misstag, jag har gjort så mycket som jag visste var misstag innan jag gjorde det men gjort det iaf. Har kommit till den punkten när jag faktiskt inte pallar själv längre.

Jag har alltid varit sådan att när det kommer till känslor och dyligt så måste jag alltid klara mig själv, jag behöver få göra mina egna misstag. samtidigt som jag egentligen behöver att någon säger åt mig vad jag ska göra med saker och ting.

Men nu har jag som sagt insett att jag inte orkar själv och det har gjort att jag har tagit hjälp.

Har tidigsre snackat me "psykologer" via BUP och liknande men det gav mig inte ett jack, det var rena skämtet för att vara rak. Men detta är en seriös mottagning, St Lukas heter den, dock är det bara 4 samtal just där och jag känner efter två av dom att jag reda är på rätt väg, på väg till att bli en bättre, mer förstående människa.

Med mer förstående menar jag mer förstående för mig själv. Jag har alltid varit så förstående och snäll, aldrig velat trampa någon på tårna (egentligen) fast det förekommit att jag gjort det också. Men sällan tänkt på mig själv, vad jag faktiskt mår bra av, vad som mynnar mig själv mest. Nu blir det ändring på det, jag tar nämligen tag i mig själv nu, i mitt liv. Det är klart att jag kommer göra fler misstag, det är klart att jag kommer falla tillbaka i mina uppkörda hjulspår men jag kommer alltid att ta mig upp igen, jag må ha svikit mig själv, många gånger, men jag har aldrig gett upp mig själv. Det tänker jag inte göra heller.